Idag är det tre år sedan Edda dog - år 3 A.E. Jag kan inte fatta att det så länge sedan. Jag har fortfarande kvar känslan av henne i mina sinnen - jag kan känna hennes huvud i mina händer och de minns också strukturen i hennes päls. Jag ser hennes ögon och kan höra hennes språk. Hur kan det vara tre år sedan jag satt där på köksgolvet med hennes döda kropp i min famn en sista gång? Hur kan det vara så länge sedan? Hur kan tiden ha sprungit så fort?
Och samtidigt är det svårt att förstå att det bara är tre år... Sedan Edda försvann är det så mycket som ändrat sig här hemma. Jag har fått lära mig leva på ett annat sätt och lärt det så väl att jag ibland inte kan tro att det bara är de sista tre åren av mitt liv jag haft det såhär.
Jag visste det tidigt - att Edda var "Hunden i mitt liv" och att tiden med henne var kort. När hon försvann skulle jag komma att sakna henne för resten av mitt liv. Jag lever just nu ut sanningen i detta - och får fortsätta med det i resten av mitt liv...
Och samtidigt är det svårt att förstå att det bara är tre år... Sedan Edda försvann är det så mycket som ändrat sig här hemma. Jag har fått lära mig leva på ett annat sätt och lärt det så väl att jag ibland inte kan tro att det bara är de sista tre åren av mitt liv jag haft det såhär.
Jag visste det tidigt - att Edda var "Hunden i mitt liv" och att tiden med henne var kort. När hon försvann skulle jag komma att sakna henne för resten av mitt liv. Jag lever just nu ut sanningen i detta - och får fortsätta med det i resten av mitt liv...
