3 A.E.

Idag är det tre år sedan Edda dog - år 3 A.E. Jag kan inte fatta att det så länge sedan. Jag har fortfarande kvar känslan av henne i mina sinnen - jag kan känna hennes huvud i mina händer och de minns också strukturen i hennes päls. Jag ser hennes ögon och kan höra hennes språk. Hur kan det vara tre år sedan jag satt där på köksgolvet med hennes döda kropp i min famn en sista gång? Hur kan det vara så länge sedan? Hur kan tiden ha sprungit så fort?

Och samtidigt är det svårt att förstå att det bara är tre år... Sedan Edda försvann är det så mycket som ändrat sig här hemma. Jag har fått lära mig leva på ett annat sätt och lärt det så väl att jag ibland inte kan tro att det bara är de sista tre åren av mitt liv jag haft det såhär.

Jag visste det tidigt - att Edda var "Hunden i mitt liv" och att tiden med henne var kort. När hon försvann skulle jag komma att sakna henne för resten av mitt liv. Jag lever just nu ut sanningen i detta - och får fortsätta med det i resten av mitt liv...

Tara 3 år

Idag blir lilla Tara tre år gammal. Grattis på födelsedagen, min lilla solstråle! En lång gosestund och ett smaskigt tuggben fick fira dagen.

Thea

Idag var det dags - lilla Thea har varit hos veterinären och blivit kastrerad. Inget roligt alls för varken katt eller matte.

Riktigt så fridfullt som på bilden har det INTE varit. Thea var påfallande uppvaknad redan när jag hämtade henne och så snart vi kom hem och jag släppte ut henne ur buren, gjorde hon precis som sin mamma tidigare och rusade mot dörren för att komma UT! Hon var helt uppjagad - inte riktigt stadig på tassen och antagligen gjorde det väl ont också.

Ännu har hon inte lyckats komma ut, för om hon gör repris på mammas bravader och drar på skogen och blir borta i flera dygn, så går det nog inte så väl. De lovar minus tio till natten... Men det har varit en kamp. Inte ett ögonblicks ro och upp och ner i fönstret. En tur upp på loftet också, och det slutade så när med ett fall, för tassen är inte stadig och musklerna i magen fungerar inte som de ska.

Jag får magknip av allt hon hittar på, men jag kan ju inte göra mycket mer än hålla henne inne. Mat och vatten och en tillfällig kattoa har hon, men vad som saknas är sinnesfrid. Jag misstänker att vi får klara oss utan den båda två i något dygn till. Sedan kanske den lilla stackaren äntligen kan få sova.

Äntligen lite sol

Och vi var snabbt ute i snön för ett rejs. Jag tror bilderna talar för sig själva...

Här är alla fyra på en rad

Man kan ju bli lite rädd när en vrålande lapphund rusar efter en...

Inte för att hon är värst farlig

Men springa kan hon...

Kom igen nu, morsan! Nu ska du få!!

En helt vanlig kväll...

...framför brasan. För var ska man vara om inte i värmen framför brasan. Där är det trångt om saligheten.

Kattungen löper

Tänk så det kan gå - liten blir stor...

Lilla Thea, som föddes i somras, har börjat löpa! Jag har inte hängt med i svängarna - tänk att hon blivit så stor. Men hon är drygt nio månader faktiskt - född 17 maj. Nu far hon runt i huset och utstöter små gulliga ljud och stryker sig mot de andra katterna. Oavsett om de är killar eller tjejer, för hon har själv ännu ingen aning om varför det pirrar i hela hennes kropp.

Det lustiga är att min äldsta hankatt, Tuvok, som varit kastrerad i många år och aldrig haft egna erfarenheter av att göra kattungar, plötsligt tagit kommandot. Han tar ett ordentligt nacktag på lilla fröken och ställer sig över henne. Så står han där en stund och håller fast henne. Han vet väl inte vad han gör, för det verkar bara vara en del av parningsbeteendet som finns kvar i honom, men det håller dem ju sysselsatta...

Kastrering till Thea är beställd till sportlovet och helst ser jag ju att hon inte är ute och slarvar och gör ungar innan dess. De försvinner ju visserligen med livmodern, men det känns ändå lite visset.

Livräddaren

Ælva har fått en reflexväst av min syster. Hon fick dem av något företag och de var för stora till hennes djur. De var för stora till Ælva också...

Ett faktum är att jag tror den som sytt dme inte hade en aning om hur en hund egentligen såg ut och var byggd, men med nål och tråd och SAX fick jag den att passa lilla fröken. Hon går på min högersida längst ut mot trafiken och nu hjälper hon oss att synas och räddar alltså våra liv varje dag. Så tycker i alla fall hon själv om att se på saken...