Det är lite lustigt... Jag var ju helt nyss och gjorde om mentaltestet med Tara, som jag skrev om här. Hennes reaktion för ljud hade minskat, men skottet var lika illa.
Jag trodde i min enfald att testets resultat betydde att min hund på något vis utvecklats och börjat bearbeta sina intryck, men fel hade jag. Idag hände följande:
Matte tappar (igen) en pyts på foten och spräcker en tå. Många fula ord... Tara försvinner och en stund senare börjar hon pipa. Jag blev orolig och trodde hon gjort sig illa - orm, inre smärtor eller liknande. Hon skälvde i hela kroppen som ett asplöv. Jag klappar och pratar och hon blir lugnare.
På eftermiddagen börjar det regna. Ett efterlängtat regn för den torra marken och några minuter kommer det ner rätt hårt och trummar på verandataket. Åter börjar Tara skälva i hela kroppen och piper ynkligt.
Att en förarvek hund blir låg när matte är arg, det kan jag föstå, även om fördröjningen var så lång att jag inte kopplade ihop A och B förrän regnskuren kom. Men att en hund blir så illa rädd av lite regn, det är ju hemskt. Är det resultat av ett taskigt avelsarbete?
Jag har sett att Tara klarar av enstaka kraftiga ljud om de inte återkommer. Hon blir låg, men återhämtar sig snabbt. Men när något pågår en längre tid (som regn, åska, nyårsfirande eller skott på ett jakprov) då går hon ner sig helt. Allt detta är så plågsamt för hunden att det blir ett riktigt trauma i familjen. Man lider så med henne när hon har det svårt att det blir plågsamt för en annan också.
Att föda fram hundar med denna disposition är grymt. Alla som någon gång sett en vovve lida av nyårsfyrverkerier eller något annat man inte kan skydda dem från borde inse det. Jag vet vad jag gör varje nyår cirka tio år framåt - sitter på golvet med en skälvande hund i knät. Det lägger onekligen sordin på nyårsstämningen...
Jag trodde i min enfald att testets resultat betydde att min hund på något vis utvecklats och börjat bearbeta sina intryck, men fel hade jag. Idag hände följande:
Matte tappar (igen) en pyts på foten och spräcker en tå. Många fula ord... Tara försvinner och en stund senare börjar hon pipa. Jag blev orolig och trodde hon gjort sig illa - orm, inre smärtor eller liknande. Hon skälvde i hela kroppen som ett asplöv. Jag klappar och pratar och hon blir lugnare.
På eftermiddagen börjar det regna. Ett efterlängtat regn för den torra marken och några minuter kommer det ner rätt hårt och trummar på verandataket. Åter börjar Tara skälva i hela kroppen och piper ynkligt.
Att en förarvek hund blir låg när matte är arg, det kan jag föstå, även om fördröjningen var så lång att jag inte kopplade ihop A och B förrän regnskuren kom. Men att en hund blir så illa rädd av lite regn, det är ju hemskt. Är det resultat av ett taskigt avelsarbete?
Jag har sett att Tara klarar av enstaka kraftiga ljud om de inte återkommer. Hon blir låg, men återhämtar sig snabbt. Men när något pågår en längre tid (som regn, åska, nyårsfirande eller skott på ett jakprov) då går hon ner sig helt. Allt detta är så plågsamt för hunden att det blir ett riktigt trauma i familjen. Man lider så med henne när hon har det svårt att det blir plågsamt för en annan också.
Att föda fram hundar med denna disposition är grymt. Alla som någon gång sett en vovve lida av nyårsfyrverkerier eller något annat man inte kan skydda dem från borde inse det. Jag vet vad jag gör varje nyår cirka tio år framåt - sitter på golvet med en skälvande hund i knät. Det lägger onekligen sordin på nyårsstämningen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar