Savannah mår bättre. Hon är gladare, pigg i ögonen och orkar mer. Fyra dagar sedan vad-det-nu-var drabbade henne i torsdags och en ny tingens ordning verkar ha inställt sig.
Personligen tror jag på hjärnblödning, men veterinären vill inte gå längre än att det är nervsystemet som är angripet - varifrån angreppet kommer är oklart. Nerver kan läka, men det tar tid och tid är en bristvara för en snart elvaårig hund. Sanningen är alltså att Savannah aldrig blir återställd.
Men behöver det vara en katastrof? Savannah lider inte just nu. All vår omsorg har höjt hennes livskvalitet så jag tror hon har det bättre nu än hon haft på länge. Hon vänjer sig rätt enkelt vid den nya ordningen - kompenserar för det som inte fungerar och använder andra metoder för att åstadkomma det hon vill. Vi talar ju inte om att överleva evigheten, utan om att leva ett hundliv till slut...
Savannah har lärt mig en massa om livet de här dagarna. Hon förmedlar själv en stark känsla av glädje - livsglädje och närvaro, helt utan rädsla. Hon är här och nu och i detta ögonblick av tiden kunde inte hennes liv vara bättre. Hon har inte ont om tid - hon har all tid i världen - tid att beta blåbär i skogen och lufsa längs skogsstigarna i sitt eget tempo. Jag önskar att jag kommer att kunna åldras och anpassa mig till mina egna tillkortakommanden på samma eleganta vis. Jag ska i alla fall göra allt jag kan för att Savannahs sista tid ska bli den bästa i hennes liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar