Hemma igen efter arkeologiska utgrävningar av hundmun hos veterinär. Veterinären och jag var överens om att det var med skräckblandad förtjusning vi skådade vovven i munnen. SÅ jäkla äckligt och ändå så spännande.
Nu är munnen sanerad och alla bitar pinne borta - även de som bäddats in i gommen och holkat ur en stor grop. Förhoppningsvis växer tandköttet tillbaka runt tandhalsarna och munnen läker igen. "Om hunden kan låta blir att äta fler pinnar", sa veterinären, så jag bad honom förmedla det till hunden så den förstod. Vi får se om kommunikationen gick hem. Just nu vilar patienten ut innan hon går löst på pinnarna igen...
