Ljudrädsla

Det är lite lustigt... Jag var ju helt nyss och gjorde om mentaltestet med Tara, som jag skrev om här. Hennes reaktion för ljud hade minskat, men skottet var lika illa.

Jag trodde i min enfald att testets resultat betydde att min hund på något vis utvecklats och börjat bearbeta sina intryck, men fel hade jag. Idag hände följande:

Matte tappar (igen) en pyts på foten och spräcker en tå. Många fula ord... Tara försvinner och en stund senare börjar hon pipa. Jag blev orolig och trodde hon gjort sig illa - orm, inre smärtor eller liknande. Hon skälvde i hela kroppen som ett asplöv. Jag klappar och pratar och hon blir lugnare.

På eftermiddagen börjar det regna. Ett efterlängtat regn för den torra marken och några minuter kommer det ner rätt hårt och trummar på verandataket. Åter börjar Tara skälva i hela kroppen och piper ynkligt.

Att en förarvek hund blir låg när matte är arg, det kan jag föstå, även om fördröjningen var så lång att jag inte kopplade ihop A och B förrän regnskuren kom. Men att en hund blir så illa rädd av lite regn, det är ju hemskt. Är det resultat av ett taskigt avelsarbete?

Jag har sett att Tara klarar av enstaka kraftiga ljud om de inte återkommer. Hon blir låg, men återhämtar sig snabbt. Men när något pågår en längre tid (som regn, åska, nyårsfirande eller skott på ett jakprov) då går hon ner sig helt. Allt detta är så plågsamt för hunden att det blir ett riktigt trauma i familjen. Man lider så med henne när hon har det svårt att det blir plågsamt för en annan också.

Att föda fram hundar med denna disposition är grymt. Alla som någon gång sett en vovve lida av nyårsfyrverkerier eller något annat man inte kan skydda dem från borde inse det. Jag vet vad jag gör varje nyår cirka tio år framåt - sitter på golvet med en skälvande hund i knät. Det lägger onekligen sordin på nyårsstämningen...

22 april

För tretton år sedan föddes i Norge en valp, som blev min Hella. I år skulle hon fyllt 13 år, men hon finns inte bland oss längre. Hella var annorlunda än mina tidigare weimaraner. Hon var mild och försynt, hon låg lugnt och tittade på och hetsade inte upp sig i onödan. Kanske var hon bara en åskådare, men jag tror att hon såg och lärde mycket. Och nog lärde hon de andra ett och annat. Ibland vändes världen upp och ner.

Kom det in en katt i trädgården så var Hella först där och fick klorna i nosen. En igelkott är visserligen vass, men när man känner efter är taggarna inte värre än att man kan gå in för en sista stöt och lägga ner bytet. När den första katten kom i familjen fick Hella gå med munkorg i fjorton dagar innan hon accepterade nykomlingen som en i gänget. Men sedan var det aldrig snack om saken, för i grund och botten var Hella en mycket snäll hund.

Världens snällaste hund - det var det hon var, min Hella. Som veteran gick hon en del i ringen och det gick toppenbra. Hon var vacker och visade sig fint. När hon inte spårade eller var vacker så ägnade hon sig gärna åt att grilla huvudet mot luckan till braskaminen eller sola magen på verandan. Och så var det detta med MAT som var det största intresset. Som liten valp, med enorma tassar och alldeles för mycket skinn kom hon in i mitt liv. Jag saknar henne. Platsen framför brasan är tom nu.

Du lever för alltid i vårt minne, Hella - nu och i framtiden. Liv ändrar riktning när de kommer i närheten av varandra och mitt har fortsatt åt ett nytt håll dit jag aldrig kommit om jag inte träffat dig. Precis som ditt gjorde.Kommer snart - ses senare...

Lärdom

Igår fick jag lära mig något... Jag var på MH med Tara för andra gången och denna gång gick resultatet inte att jämföra med det första. Förra gången var Tara knappt ett och ett halvt år och det var uppenbarligen alldeles för tidigt för ett rättvist test.

Denna gång såg bedömningen helt annorlunda ut och jag kunde knappt själv tro min egna ögon. Istället för en jycke som skyggade och var rädd för allt och inte kunde avreagera hade jag en hund som stod mellan mig och faran och gav hals (och vilken underbar basröst hon har). En hund som redde ut det mesta och kunde släppa obehagen och gå vidare.

Det enda som kvarstår oförändrat är skottberördheten. Det var mycket nära att det blivit en femma i protokollet för hon var på väg av planen, men jag fick kvar henne hos mig och faktiskt till och med att hon tog något tag i trasan. I och med det blev det en trea, men det var på ett hår.

Idag är Tara fortfarande lite trött av allt ståhej igår och vilar före jobbet. Själv kan jag bara konstatera att man alltid lär sig något av ett MH och hittills har jag nog inte kommit ifrån ett enda utan att vara förvånad. Denna gång positivt överraskad.

Fredag kväll

Här firar vi fredag kväll tillsammans med en ormbiten katt. Sissel har fått ett bett i halsen och ser ut som om hon har påssjuka. Stackaren! Det gör ont...

I väntans tider...

Nu är det säkert - jag ska bli med valp igen! Till sommaren kommer en liten grå hit hem och hamnar mitt i skocken av djur.

Vad det blir av den får vi se, men jag hoppas den ska gilla att göra saker med mig och i övrigt vara pigg och glad. Det ska bli så spännande att börja om igen.

Födelsedag!

Idag blir Dinna och hennes syskon sex år. Tänk vad tiden går... Men för Dinnas del spelar det ingen större roll, för hon har aldrig blivit äldre än femton månader.

Dagen har hon i alla fall firat med smaskiga pannkakor och ett härligt tokrus i skogen. Solen lyste och vi var påsklediga - kunde inte varit bättre. Nya rastgården är färdig - en ny del av trädgården att vara i när familjen är hemma. Är de ensamma får de nöja sig med sin rastgård bakom huset. Men nu har de alltså fått lite mer mark att röra sig över och det passade ju bra att kunna inviga den just på en födelsedag.

Grattis Dinna! Och grattis Mica, Nenya, Tyr, Goblin, Nora och Ruttan. Hoppas ni alla på er kant hade en underbar födelsedag!