Jag ska inte gå in på alla detaljer, men helt klart den värsta midsommaren på länge.
Började strax efter lunch när jag insåg att en av mina hundar fattades. Hur, var och när hon försvunnit hade jag ingen aning om. Jag hojtade mig blå, men inget hände, så jag tog resten av gänget och trampade ut i skogen, fortfarande trumpetande glatt. Och ungefär en kilometer bort hittade vi den försvunna, som kom strosande genom skogsgräset och såg varm och trött ut.
Hem igen och tio minuter senare var hon borta igen. Jag tror jag hittade hålet under stängslet där hon försvann. Men försvunnen var hon och den här gången gick det inte så lätt att hitta henne. Jag finkammade terrängen tillsammans med mina trogna spårhundar, men vittringen var inte varm längre. Jag slog även min tå illblå på en sten, men den fick hänga med ändå. Jag tror jag sett varje sten i min närskog nu och varje tuva och varje snår. Men någon försvunnen hund fann jag inte. Till slut var jag tvungen att inse dels att hon antagligen rört sig ut ur närområdet eller blivit upplockad och dels att om inte jag fick i mig mat skulle jag bli sittande på en sten i skogen.
Hem alltså, men aptiten var väl inte så där lysande. Ett tag ägnade jag mig åt fullkomlig förtvivlan, men försökte rycka upp mig. Och DÅ hörde jag det! Dundret i marken av någon som hade bråttom hem. Rusade ut på framsidan och det blev ett kärt återseende är min försvunna madam äntligen kom hem, fyra timmer efter senaste försvinnandet.
I morgon ska vi gå tillsammans ut i trädgården och hon ska få visa mig var hon tog sig ut. Just nu är hon TRÖTT och jag misstänker att hon även i morgon kommer att vara lite dämpad och kanske inte SÅ pigg på att ta sig ut igen. Hoppas jag. Den här gången ska jag förekomma henne!
