Katters tankar

Min lilltjej, Tussen, har inte varit den samma sedan hon kom hem efter sitt trauma sedan hon blivit hundbiten. Det var väl väntat...

Vad jag inte väntat mig var att hon skulle förändras på det här viset. Hon är numera klart MER social mot sina människor. Hon har MER förtroende för oss och blir inte lika lätt skrämd av plötsliga rörelser eller försök till närmanden.

Hundarna håller hon sig ifrån - det undrar jag inte på. Men när det gäller oss tvåbenta har det gått åt helt andra hållet. Katters tankevärld är nog för alltid stängd för mig, men ibland blir man ju positivt överraskad.

Åska och ormar

Så var det dags igen... Det åskade halva natten och regnet vräkte ner. På morgonen satt Klös i uterummet och såg konstig ut. När jag gick ut till honom såg jag att det var blod runt honom och att frambenet var ordentligt svullet.

När jag försökte titta väste han eftertryckligt till mig och det gör han aldrig annars, så jag förstod att det gjorde ont. Vi har alltid sagt att han, som är en stor ormjägare, hade en teknik som gjorde honom immun, men nu var det tydligen slut på hans tur. Ett ormbett gör ont!

Jag försökte ge honom kortison, men han spottade ut och väste och morrade. Jag lät honom vara och han tyckte det var bäst att ge sig ut i regnet igen. Jag ville inte bråka mer med honom, så han får kura ihop sig tills det känns bättre. De katter som tidigare blivit bitna av orm har snabbt blivit återställda oavsett om man lyckats ge dem medicin eller inte.

De säger ju dessutom att man inte ska ge kortison mot ormbett längre. Varför vet jag inte. Jag hoppas min Klös snart mår bättre - och att han lärt sig att ormar är en farlig leksak...

Hemma igen!

Och hur underbart skönt är inte det... Vi har haft en lång gosestund och jag har kunnat undersöka skadorna. Det har nog gjort ont, men ser inte så allvarligt ut. Vi hoppas på god bättring.

Otursförföljd!

Ja, det är så det känns nu... Det finns liksom inget slut på eländet.

I tisdags hände det där som inte får hända - en av katterna lyckades drumla rakt på en vovve som vilade på ett rov (en kartong) och blev biten. Katten försvann till skogs i ett huj innan jag hann se hur det var med henne och hon har inte kommit tillbaka. Det är min mest hemkära katt, kan jag tillägga - hon är ALLTID hemma.

Så är hon chockad och törs inte komma hem? Är hon skadad och ligger och är dålig? Hundbett kan ju bli elaka infektioner av... Eller är hon helt enkelt död?

Kan jag få behålla de djur jag har kvar nu - snälla!

Min hund

Savannah mår bättre. Hon är gladare, pigg i ögonen och orkar mer. Fyra dagar sedan vad-det-nu-var drabbade henne i torsdags och en ny tingens ordning verkar ha inställt sig.

Personligen tror jag på hjärnblödning, men veterinären vill inte gå längre än att det är nervsystemet som är angripet - varifrån angreppet kommer är oklart. Nerver kan läka, men det tar tid och tid är en bristvara för en snart elvaårig hund. Sanningen är alltså att Savannah aldrig blir återställd.

Men behöver det vara en katastrof? Savannah lider inte just nu. All vår omsorg har höjt hennes livskvalitet så jag tror hon har det bättre nu än hon haft på länge. Hon vänjer sig rätt enkelt vid den nya ordningen - kompenserar för det som inte fungerar och använder andra metoder för att åstadkomma det hon vill. Vi talar ju inte om att överleva evigheten, utan om att leva ett hundliv till slut...

Savannah har lärt mig en massa om livet de här dagarna. Hon förmedlar själv en stark känsla av glädje - livsglädje och närvaro, helt utan rädsla. Hon är här och nu och i detta ögonblick av tiden kunde inte hennes liv vara bättre. Hon har inte ont om tid - hon har all tid i världen - tid att beta blåbär i skogen och lufsa längs skogsstigarna i sitt eget tempo. Jag önskar att jag kommer att kunna åldras och anpassa mig till mina egna tillkortakommanden på samma eleganta vis. Jag ska i alla fall göra allt jag kan för att Savannahs sista tid ska bli den bästa i hennes liv.