För tretton år sedan föddes i Norge en valp, som blev min Hella. I år skulle hon fyllt 13 år, men hon finns inte bland oss längre. Hella var annorlunda än mina tidigare weimaraner. Hon var mild och försynt, hon låg lugnt och tittade på och hetsade inte upp sig i onödan. Kanske var hon bara en åskådare, men jag tror att hon såg och lärde mycket. Och nog lärde hon de andra ett och annat. Ibland vändes världen upp och ner.
Kom det in en katt i trädgården så var Hella först där och fick klorna i nosen. En igelkott är visserligen vass, men när man känner efter är taggarna inte värre än att man kan gå in för en sista stöt och lägga ner bytet. När den första katten kom i familjen fick Hella gå med munkorg i fjorton dagar innan hon accepterade nykomlingen som en i gänget. Men sedan var det aldrig snack om saken, för i grund och botten var Hella en mycket snäll hund.
Världens snällaste hund - det var det hon var, min Hella. Som veteran gick hon en del i ringen och det gick toppenbra. Hon var vacker och visade sig fint. När hon inte spårade eller var vacker så ägnade hon sig gärna åt att grilla huvudet mot luckan till braskaminen eller sola magen på verandan. Och så var det detta med MAT som var det största intresset. Som liten valp, med enorma tassar och alldeles för mycket skinn kom hon in i mitt liv. Jag saknar henne. Platsen framför brasan är tom nu.
Du lever för alltid i vårt minne, Hella - nu och i framtiden. Liv ändrar riktning när de kommer i närheten av varandra och mitt har fortsatt åt ett nytt håll dit jag aldrig kommit om jag inte träffat dig. Precis som ditt gjorde.
Kommer snart - ses senare...
Kom det in en katt i trädgården så var Hella först där och fick klorna i nosen. En igelkott är visserligen vass, men när man känner efter är taggarna inte värre än att man kan gå in för en sista stöt och lägga ner bytet. När den första katten kom i familjen fick Hella gå med munkorg i fjorton dagar innan hon accepterade nykomlingen som en i gänget. Men sedan var det aldrig snack om saken, för i grund och botten var Hella en mycket snäll hund.
Världens snällaste hund - det var det hon var, min Hella. Som veteran gick hon en del i ringen och det gick toppenbra. Hon var vacker och visade sig fint. När hon inte spårade eller var vacker så ägnade hon sig gärna åt att grilla huvudet mot luckan till braskaminen eller sola magen på verandan. Och så var det detta med MAT som var det största intresset. Som liten valp, med enorma tassar och alldeles för mycket skinn kom hon in i mitt liv. Jag saknar henne. Platsen framför brasan är tom nu.
Du lever för alltid i vårt minne, Hella - nu och i framtiden. Liv ändrar riktning när de kommer i närheten av varandra och mitt har fortsatt åt ett nytt håll dit jag aldrig kommit om jag inte träffat dig. Precis som ditt gjorde.
Kommer snart - ses senare...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar