Lyra

Ett par syskon på Öland

Igår kom vi hem från Öland med familjens nytillskott, lilla Lyra. Hon sov hela vägen hem i bilen och hela natten.

Där emellan har hon utforskat hus och trädgård och försökt flörta med de tjuriga weimaranertjejerna som redan bor här. Då är labradoren och lapphunden betydligt mer lättflörtade och kommer säkert snart att leka med henne. Det var på vippen nere i rastgården nyss, men lapphunden springer så himla fort när hon leker, så hon hamnade omgående utom valpens närradie och försvann alltså ur synhåll.

Nu börjar hon ha en svag aning om att ljudet LYRA är trevligt och att de där människorna blir glada när hon kommer till dem när de säger det ljudet. Och just nu sover hon lugnt i en hundbädd, utan matte som underlag. Det tycker jag är ett framsteg - då börjar hon ju känna sig trygg här.

Grattis på födelsedagen!

Idag blir Tom och Thea ett år... Tänk vad tiden går - det känns verkligen inte som om det vore ett helt år sedan de föddes. Vi talar fortfarande om dem som kattungarna eller småkatterna. Och då är de ändå visst inte minst i familjen längre.

Stort grattis även till Sigge och Smulan, som firar sina födelsedagar med sina nya familjer. Att se er födas och växa upp har varit ett verkligt äventyr.

Uppskov...

Nu har min hund varit hos veterinären och blivit klämd och stucken. Hon var inte alls nöjd, men det är hon sällan när hon tvingas hemifrån. "Hemkär" är nog bara förnamnet på denna vovve.

Hennes hjärta låter fint. hennes knöl såg inte alarmerande ut och öronen ser bra ut trots gnäll och gap. Levern fungerar som den ska, liksom njurarna och blodprovet gav inget utslag på diabetes. På tio minuter eliminerades en hel massa åkommor och låt vara att det blev väldigt DYRA tio minuter (snacka timpenning), men det var ju bara goda nyheter.

Skönt med egna katter

Jag vet fortfarande inte vad som besvärar min vän och har ingen aning om hur jag ska kunna hjälpa henne och ändå känner jag mig oerhört lättad. Flera tänkbara mördarsjukdomar har uteslutits och det ger tröst. Hunden själv verkar väldigt uppåt den med - det är väl lättnaden efter att ha överlevt prövningarna. Veterinärer är väl inte precis hennes favvo och hon fick inte ens adoptera alla smådjur i väntrummet. En katt i bur var rent av ovettig mot henne och de små människobarnen ville inte bli ompysslade. Hemma är bäst! Inatt ska jag också sova mycket bättre...