Elva år

Savannah firar idag sin elfte födelsedag - elva långa år sedan hon och hennes syskon såg dagens ljus. Jag minns deras tid i valplådan som besvärlig, mest för att det var vinter och strömavbrott och jag fick titt som tätt smälta snö på kaminen för att kunna hålla rent i hos dem.

Vår jubilar har tyvärr fått tillbringa dagen med värk i käften av en infekterad skada sedan i våras. Den blossar upp ibland och nu är det värre än på länge. Blir det inte bättre med den vanliga kurer så blir det ett födelsedagsbesök hos veterinären i nästa vecka och det hade vi ju alla kunnat vara utan. Man blir ju dessutom alltid orolig när en gammal hund inte mår bra...

Men idag är hon med oss och vill vara med och hälsa till alla sina syskon - de på jorden och de i hundhimlen. Vore roligt med en rapport från er alla så vi får höra hur ni har det!

Kattliv...

Så var det dags igen...Katten Klös har varit och gjort av med ännu ett av sina nio liv - han har inte så himla många kvar att ta av. Tilltufsad och ont i tassen och en bit öra saknas. Vad han upplevt har jag ingen aning om, men nu vilar han ut...

Soligt möte

Vi träffade Sami och matte Vera. Sami föddes hemma hos oss för ett och ett halvt år sedan.

Det var ett kärt möte och väldigt roligt att se vad det blivit av henne och även att se mor och dotter tillsammans.

Det har ju hänt en del sedan vi såg henne sist...

Regnbågsbron i Wikipeida

Nu har även Wikipedia fått nys om saken...

The story tells of a green meadow located "this side of Heaven" (i.e., before one enters into it). Rainbow Bridge is both the name of the meadow and an adjoining bridge connecting it to Heaven.
According to the story, when a pet dies it goes to the meadow, having its body cured of any illnesses, frailties and/or injuries. The pet runs around and plays with other pets, missing only one thing – the love and companionship of its owner, who is still alive on Earth.
Upon the pet owner's death, on his/her journey toward Heaven s/he crosses the meadow. While doing so, the pet (along with any other pets the owner had while on Earth) spots its owner and runs to greet him/her. Reunited, the pet(s) and owner cross the Rainbow Bridge together into Heaven, never again to be parted.

Hundar och mat

En av mina hundar har matvägrat sedan i augusti. Hon löpte i juli, så hormonerna går högt, men jag tycker ändå det är tidigt att börja kinka med maten efter så kort tid.

Och värre och värre blev det. Sista dagarna har jag inte fått i henne någon mat alls och hennes humör har varit därefter. Hade ju egentligen tänkt avvakta till efter sken-nedkomsten, men det kändes inte rätt så i fredags hade jag tid och skulle ringa veterinären.

På morgonen vägrar hunden som vanligt helt att äta. Men sonen gick på ren ingivelse och tog en näve av varje sort av hundmat - hennes egen och de andras - och gav henne. Hon glupade i sig av de andras. Hon var SÅ hungrig. Jag gav henne en skål med den maten och hon åt varje smula.

Sedan dess har hon ätit all mat hon fått. Hon har egen mat för hennes mage har varit för jävlig och äntligen hittade jag i våras ett foder hon mådde bra av. Hon la på hullet och har blivit bra i magen. Men ingen mat aldrig så bra fungerar om den inte blir äten. Så nu äter hon också Doggy som de andra. Vi får se om det kan fungera eller vi får botanisera bland vetefria smakligare foder.

När detta hände så mindes jag hur en av katterna alltid brukar komma för att få en Doggykula när jag häller upp ny hundmat i bunken. Men när jag erbjöd honom en bit av det andra fodret nobbade han. Smaken är tydligen olika.

Så nu avvaktar jag absolut till skennedkomsten är passerad innan jag försöker ta reda på om min hund har någon åkomma. Nu känns det helt okey att vänta.

Arton år sedan...

Årsdag... 20 augusti 1993 föddes min Edda.

Hon och jag följdes åt i vått och torrt i tolv och ett halvt år. En ofattbart lång tid medan den pågår, men nu är det redan längesen. Hon fattas mig...

Katters tankar

Min lilltjej, Tussen, har inte varit den samma sedan hon kom hem efter sitt trauma sedan hon blivit hundbiten. Det var väl väntat...

Vad jag inte väntat mig var att hon skulle förändras på det här viset. Hon är numera klart MER social mot sina människor. Hon har MER förtroende för oss och blir inte lika lätt skrämd av plötsliga rörelser eller försök till närmanden.

Hundarna håller hon sig ifrån - det undrar jag inte på. Men när det gäller oss tvåbenta har det gått åt helt andra hållet. Katters tankevärld är nog för alltid stängd för mig, men ibland blir man ju positivt överraskad.

Åska och ormar

Så var det dags igen... Det åskade halva natten och regnet vräkte ner. På morgonen satt Klös i uterummet och såg konstig ut. När jag gick ut till honom såg jag att det var blod runt honom och att frambenet var ordentligt svullet.

När jag försökte titta väste han eftertryckligt till mig och det gör han aldrig annars, så jag förstod att det gjorde ont. Vi har alltid sagt att han, som är en stor ormjägare, hade en teknik som gjorde honom immun, men nu var det tydligen slut på hans tur. Ett ormbett gör ont!

Jag försökte ge honom kortison, men han spottade ut och väste och morrade. Jag lät honom vara och han tyckte det var bäst att ge sig ut i regnet igen. Jag ville inte bråka mer med honom, så han får kura ihop sig tills det känns bättre. De katter som tidigare blivit bitna av orm har snabbt blivit återställda oavsett om man lyckats ge dem medicin eller inte.

De säger ju dessutom att man inte ska ge kortison mot ormbett längre. Varför vet jag inte. Jag hoppas min Klös snart mår bättre - och att han lärt sig att ormar är en farlig leksak...

Hemma igen!

Och hur underbart skönt är inte det... Vi har haft en lång gosestund och jag har kunnat undersöka skadorna. Det har nog gjort ont, men ser inte så allvarligt ut. Vi hoppas på god bättring.

Otursförföljd!

Ja, det är så det känns nu... Det finns liksom inget slut på eländet.

I tisdags hände det där som inte får hända - en av katterna lyckades drumla rakt på en vovve som vilade på ett rov (en kartong) och blev biten. Katten försvann till skogs i ett huj innan jag hann se hur det var med henne och hon har inte kommit tillbaka. Det är min mest hemkära katt, kan jag tillägga - hon är ALLTID hemma.

Så är hon chockad och törs inte komma hem? Är hon skadad och ligger och är dålig? Hundbett kan ju bli elaka infektioner av... Eller är hon helt enkelt död?

Kan jag få behålla de djur jag har kvar nu - snälla!

Min hund

Savannah mår bättre. Hon är gladare, pigg i ögonen och orkar mer. Fyra dagar sedan vad-det-nu-var drabbade henne i torsdags och en ny tingens ordning verkar ha inställt sig.

Personligen tror jag på hjärnblödning, men veterinären vill inte gå längre än att det är nervsystemet som är angripet - varifrån angreppet kommer är oklart. Nerver kan läka, men det tar tid och tid är en bristvara för en snart elvaårig hund. Sanningen är alltså att Savannah aldrig blir återställd.

Men behöver det vara en katastrof? Savannah lider inte just nu. All vår omsorg har höjt hennes livskvalitet så jag tror hon har det bättre nu än hon haft på länge. Hon vänjer sig rätt enkelt vid den nya ordningen - kompenserar för det som inte fungerar och använder andra metoder för att åstadkomma det hon vill. Vi talar ju inte om att överleva evigheten, utan om att leva ett hundliv till slut...

Savannah har lärt mig en massa om livet de här dagarna. Hon förmedlar själv en stark känsla av glädje - livsglädje och närvaro, helt utan rädsla. Hon är här och nu och i detta ögonblick av tiden kunde inte hennes liv vara bättre. Hon har inte ont om tid - hon har all tid i världen - tid att beta blåbär i skogen och lufsa längs skogsstigarna i sitt eget tempo. Jag önskar att jag kommer att kunna åldras och anpassa mig till mina egna tillkortakommanden på samma eleganta vis. Jag ska i alla fall göra allt jag kan för att Savannahs sista tid ska bli den bästa i hennes liv.

Dagens dramatik

Nya hundäventyr... Idag var det äldsta jycken som plötsligt inte fick med sig benen på högersidan - hon såg ut att vara berusad och drattade omkull och kunde inte komma upp. Veterinären kunde väl inte säga varför, men vi har fått med oss lite blandade preparat för fästingsjuka, diskbråck, blödning (avsvällande). Kanske går det. Vi har i alla fall försökt, men damen är tio och ett halvt år gammal, så det blir ju ingen evighet ändå...

Vilken vidrig dag!

Jag ska inte gå in på alla detaljer, men helt klart den värsta midsommaren på länge.

Började strax efter lunch när jag insåg att en av mina hundar fattades. Hur, var och när hon försvunnit hade jag ingen aning om. Jag hojtade mig blå, men inget hände, så jag tog resten av gänget och trampade ut i skogen, fortfarande trumpetande glatt. Och ungefär en kilometer bort hittade vi den försvunna, som kom strosande genom skogsgräset och såg varm och trött ut.

Hem igen och tio minuter senare var hon borta igen. Jag tror jag hittade hålet under stängslet där hon försvann. Men försvunnen var hon och den här gången gick det inte så lätt att hitta henne. Jag finkammade terrängen tillsammans med mina trogna spårhundar, men vittringen var inte varm längre. Jag slog även min tå illblå på en sten, men den fick hänga med ändå. Jag tror jag sett varje sten i min närskog nu och varje tuva och varje snår. Men någon försvunnen hund fann jag inte. Till slut var jag tvungen att inse dels att hon antagligen rört sig ut ur närområdet eller blivit upplockad och dels att om inte jag fick i mig mat skulle jag bli sittande på en sten i skogen.

Hem alltså, men aptiten var väl inte så där lysande. Ett tag ägnade jag mig åt fullkomlig förtvivlan, men försökte rycka upp mig. Och DÅ hörde jag det! Dundret i marken av någon som hade bråttom hem. Rusade ut på framsidan och det blev ett kärt återseende är min försvunna madam äntligen kom hem, fyra timmer efter senaste försvinnandet.

I morgon ska vi gå tillsammans ut i trädgården och hon ska få visa mig var hon tog sig ut. Just nu är hon TRÖTT och jag misstänker att hon även i morgon kommer att vara lite dämpad och kanske inte SÅ pigg på att ta sig ut igen. Hoppas jag. Den här gången ska jag förekomma henne!

Lyra

Jag kom till en lustig insikt härom dagen... Ibland kommer klarheterna när man tänker på annat och så var det nog för mig.

Jag insåg plötsligt att jag inte längre längtade efter ännu en hund. I många år har jag gått och funderat på vad jag skulle skaffa härnäst och hur jag skulle välja - jag har saknat något hos de hundar jag haft och letat efter det där speciella.

Men jag har inte längre bråttom till nästa hund. Jag har den hund jag vill ha och det är Lyra. Hon har just precis det jag vill ha hos en hund. Jag är nöjd. Jag hoppas vi kommer att få ett fint liv tillsammans...

21 juni

För 22 år sedan föddes min första weimaraner - Rama. Idag minns vi henne och andra frånvarande vänner, som vi behåller i våra hjärtan.

Vid evighetens port...

Nu är det mer än en månad sedan Sissel kilade genom evighetens port. Tänk att någon så liten kan fylla så stor plats och lämna sådant tomrum.

Jag saknar dig, vännen... Allt här hemma är som vanligt, men ändå helt annorlunda sedan du försvann. Kärlek tar inte hänsyn till bagateller som döden och du finns hos mig varje dag.

Bästaste Sissel! Vi ses vid regnbågsbron.

1 år

Idag är det ett helt år sedan fyra små orange labradorer såg dagens ljus i vårt kök. Vi önskar dem alla lycka till i livet.

29 april

En del dagar är tunga hur mycket solen än skiner. Den där sista resan som man som djurägare har att göra är alltid lika svår. Idag fattas oss en Sissel...

Pension

Grattis alla skottar i Savannahs första kull. Idag blir ni åtta år och går i pension. Hoppas ni får många fina år till!

Olycksfågel

Lyra har varit på't igen... Pillat in något grejs i ögat och skadat hornhinna. Grejset satt kvar så vi fick vackert åka till veterinären och få det bortopererat. Behöver jag säga att det var på jourtid...

Men allt kom bort och ögat är inte illa skadat utan ska nog läka fint. Det fina i kråksången var att det visade sig att damen gått upp flera kilon och nu väger 27 kg. I julas var det 24 - känns som om vi ändå är på rätt väg på något vis. Men ögonen tycker hon ska vara rädd om...

Grattis Ælva!

Världens bästa lapphund blir fyra år idag.

Hälsa

Idag var en bra dag. Lyra är för första gången i sitt liv bra i magen och Savannahs åtgångna mun ser klart bättre ut - mindre rött tandkött och nästan så det ser ut att ha växt tillbaka en aning, men det kanske bara är önsketänkande. Hoppas trenden håller i sig!

Mun-arkeologi

Hemma igen efter arkeologiska utgrävningar av hundmun hos veterinär. Veterinären och jag var överens om att det var med skräckblandad förtjusning vi skådade vovven i munnen. SÅ jäkla äckligt och ändå så spännande.

Nu är munnen sanerad och alla bitar pinne borta - även de som bäddats in i gommen och holkat ur en stor grop. Förhoppningsvis växer tandköttet tillbaka runt tandhalsarna och munnen läker igen. "Om hunden kan låta blir att äta fler pinnar", sa veterinären, så jag bad honom förmedla det till hunden så den förstod. Vi får se om kommunikationen gick hem. Just nu vilar patienten ut innan hon går löst på pinnarna igen...

Savannah

I morgon blir det veterinären för Savannah. Helt omärkligt har hon spräckt den stora kindtanden längst in i käften. Vet inte när eller hur.

Men så lyckades hon få in en pinne mellan halvorna och rakt in i köttet och den buktade ut på utsidan av kinden så jag upptäckte den. Jag lovar att det inte var en vacker syn - eller lukt... Nå, pinnen pillade jag bort så gott det gick och hunden blev genast gladare. Men lite beståndsdelar blev givetvis kvar i såret och det hjälpte inte att spola rent. Nu är det illrött och varigt. I morgon veterinär.

Behöver jag säga att det hela upptäcktes fredag kväll cirka klockan sex-halv sju...